Det var meningen

...att jag skulle inhandla en ny cykel idag.
Igår skulle jag hjälpa en kompis att flytta. Klockan 09.00 skulle jag vara på plats och det skulle finnas frukost om man kom tidigare. Jag valde att äta frukost med familjen och skulle således bli några minuter försenad. 

Klockan 09.12 gav jag mig iväg, kan det vara en liten dryg kilometer till min kompis?  Var som sagt lite halv-sen så jag trampade på ganska hårt. När jag kommit ungefär 100 meter från huset är det en liten spricka i vägen, vilket gör att cykeln studsar upp från marken ungefär en eller två centimeter. Det krävs inte speciellt mycket för att kedjan på min cykel ska hoppa, vilket den givetvis gjorde. Har jag riktigt bråttom, hoppar kedjan i nio fall av tio. Nu blev det så pass olyckligt så att jag dels ramlade ner på ramen och dels stukade handleden så pass illa att jag förmodligen måste uppsöka läkare i morgon, måndag. 
Det första man som kille gör efter att ha ramla ner på ramen är att känna efter om man ska gå med i en gosskör. Jag klarade mig. Direkt efter att man har checkat efter hur det står till med familjelyckan så kikar man runt och letar efter eventuella förbipasserande. För trots att man inte har ramlat så har man ställt till med en scen, genom att sittandes på ramen, med styret i magen bromsa med fötterna på blöt asfalt... Jag klarade mig inte. Ett ungt par kom gående tio meter längre bort på en anslutande cykelbana.   

Nåväl, nu var det bara att svälja stoltheten och lägga på kedjan igen för att ta mig vidare till flyttäventyret.   
När jag kommer till min kompis lägenhet har jag redan upptäckt att min högerarm gör ont, men tänker hela tiden på att det förmodligen kommer att gå över. Det gör inte det och jag får svansa hem igen, eftersom jag gör mer skada än nytta när jag står och håller i pappersark och frågar om det ska med i flytten eller förpassas till pappersinsamlingen.

 Jag valde helt enkelt att avsluta förhållandet till min 3-växlade cykel som har varit mig trogen i 6-7 år. Men ska jag vara riktigt ärlig så har cykeln varit mer besvärlig än nyttig, otaliga punkteringar och krånglande växlar gör att jag med nöje åker till återbruket för att dumpa fanskapet i metallskrotscontainern.    ...att jag skulle inhandla en ny cykel idag. Igår skulle jag hjälpa en kompis att flytta. klockan 09.00 skulle jag vara på plats och det skulle finnas frukost om man kom tidigare. Jag valde att äta frukost med familjen och skulle således bli några minuter försenad.  Klockan 09.12 gav jag mig iväg, kan det vara en liten dryg kilometer till min kompis? jag var som sagt lite halv-sen så jag trampade på ganska hårt. När jag kommit ungefär 100 meter från huset är det en lite spricka i vägen, vilket gör att cykeln studsar upp från marken ungefär en  eller två centimeter. det krävs inte speciellt mycket för att kedjan på min cykel ska hoppa, vilket den givetvis gjorde. Har jag riktigt bråttom, hoppar kedjan i nio fall av tio. Nu blev det så pass olyckligt så att jag dels ramlade ner på ramen och dels stukade handleden så pass illa att jag förmodligen måste uppsöka läkare i morgon, måndag.  Det första man som kille gör efter att ha ramla ner på ramen är att känna efter om man ska gå med i en gosskör. Jag klarade mig. Direkt efter att man har checkat efter hur det står till med familjelyckan så kikar man runt och letar efter eventuella förbipasserande. För trots att man inte har ramlat så har man ställt till med en scen, genom att sittandes på ramen, med styret i magen bromsa med fötterna på blöt asfalt... Jag klarade mig inte. Ett ungt par kom gående tio meter längre bort på en anslutande cykelbana.    Nåväl, nu var det bara att svälja stoltheten och lägga på kedjan igen för att ta mig vidare till flyttäventyret.    När jag kommer till min kompis lägenhet har jag redan upptäckt att min högerarm gör ont, men tänker hela tiden på att det förmodligen kommer att gå över. det gör inte det och jag får svansa hem igen, eftesom jag gör mer skada än nytta när jag står och håller i pappersark och frågar om det ska med i flytten eler förpassas till pappersinsamlingen.    Jag valde helt enkelt att avsluta förhållandet till min 3-växlade cykel som har varit mig trogen i 6-7 år. Men ska jag vara riktigt ärlig så har cykeln varit mer besvärlig än nyttig, otaliga punkteringar och krånglande växlar gör att jag med nöje åker till återbruket för att dumpa fanskapet i metallskrotscontainern.
Den nya cykeln, heter Scott Sportster P5.
Jag älskar dig redan.

Helt korrekt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0