heltkorrekt

Jag gjorde en snedkalkyl angående familjens sjukdomsbild.

Min yngsta son fick aldrig ett återfall och jag spydde inte förrän natten mellan onsdag och torsdag. Visst jag spydde, men inte förrän jag funderade för mig själv att:  "hmmm, märkligt att inte jag har drabbats?"
Det var heller ingen kaskadspya, kan jag lite besviket erkänna. Däremot satt jag på muggen hela torsdagen, var ungefär som att oppna vattenkranen på högsta tryck.
-Ja, varsågod för den infon.

På fredagen skulle man på styrelsemöte, velade in i det längsta om jag skulle gå, dels ville jag inte smitta ner övriga styrelsemedlemmar och dels visste jag inte om jag skulle få ett obehgligt återfall. Jag chansade.

Mötet gick bra och det blev lite samkväm vid trerycket med glögg, lussebullar och pepparkakor, trevligt!

När klockan var 17.00 skulle vi vara ute från Handels lokaler, sen begav vi oss till Bishops Arms för en mellanlandning innan den stora finalen; julbord på Restaurang Bellman.

Klockan 19.00 hade jag bokat bordet i mitt namn. Fine, inga konstigheter, som Färjan-Håkan skulle sagt.
Men när jag gick fram till en av sevitriserna för att bli ledd till vårat bord så ville hon kika i liggaren.
-Hur var namnet?
-Joel Groop, svarade jag.
-Hmmmm... få se här..... Näe, kan inte hitta nån Joel.....
-Kan det vara Boel Grop?

Det här var början på något som jag vet kommer att bli en rejäl dos av one-liners en lång tid framöver, fick redan ett par sköna under kvällen.
Lågvattenmärket kom när jag skulle gå och en person som vi kan kalla för TORSTEN fråga de om Bodil skulle gå. Bodil!!!
Ridå.